Linda Thompson

Dela den här recensionen:

Tävlingen om årets fyndigaste titel och roligaste omslag avgjordes redan i juni när Linda Thompsons skiva Proxy music gavs ut. Omslaget ger en godmodig drift med Roxy Musics första skiva där Linda Thompson lagt in sitt eget ansikte i en reproduktion av originalets pin up-bild. Och titeln anspelar på att hennes nyskrivna sånger framförs av ombud.

Linda Thompson lider sedan länge av spasmodisk dysfoni, en ofrivillig rörlighet i struphuvudets muskulatur. Hon har ändå gett ut skivor med långa och ojämna mellanrum sedan 1985 års solodebut One clear moment. På sin nya skiva, den femte i eget namn, gör hon dock bara en körinsats. I övrigt tolkas sångerna av familj, vänner och musikaliska fränder: barnen Kami och Teddy, The Unthanks, Eliza Carthy, Martha och Rufus Wainwright, Ren Harvieu, The Proclaimers, The Rails, Dori Freeman och John Grant, som i en hyllning till Linda Thompsons kvickhet sjunger om hur John Grant stal hennes hjärta och tog det till Reykjavik (där sången spelades in).

På hennes oemotståndliga humor kan vi även lägga Those damn Roches där Teddy Thompson sjunger om alla olycksaliga musikerfamiljer som The Roches, The Waterson-Carthys, The McGarrigle-Wainwrights. Och Thompsons: ”Can’t get along ‘cept when we’re apart”.

Allt är smakfullt framfört i instrumentalt avskalade arrangemang, där sångerna och sångarna står i förgrunden. Projektet är lysande, och jag ger mig inte in i kritiska bedömningar, inte mer än att jag är särskilt svag för syskonen Thompsons och Martha Wainwrights insatser. Men alla lyssnare hittar sina egna favoriter i en mycket fin, gemensam manifestation.

Och än så länge har inte Bryan Ferrys advokater veterligen hört av sig, något Linda Thompson fruktade (?) i en intervju i Uncut under sommaren.