Margo Cilker

Dela den här recensionen:

”That river, in the winter, it could fuck me up. Crack my ribs, bust my lip. It could do enough. Were you staying in your own lane. Were you passing on a steep grade.”

Fullängdsdebuterande Margo Cilker från den lilla hålan Enterprise i Oregon svänger ut på vägen genom Great Basin i öppningsspåret That river, samtidigt som månen stiger upp. Febrig men förväntansfull slår hon fast att ”Fortune favors the bold and the far away from home.” 

Den där sista raden blir nästan en övertydlig sammanfattning av Pohorylle och Cilkers inställning till musiken: Lyckan stå den djärve bi. Det vill säga, för att ha framgång krävs ett visst mått av risktagande.

I Cilkers fall är risken uppenbar: Pohorylle är nämligen något så klichéartat som ännu ett americanaalbum fyllt med reseberättelser från ödsligt slitna vägar, som inte sällan slutar inne på någon bar. Samtidigt lyckas Cilker gjuta liv i texterna på ett imponerande sätt. Kanske beror det på att hon verkligen verkar ha kuskat runt på många av de där vägarna, eller att hon helt enkelt är en skicklig betraktare och berättare. 

Hon påminner om en lite mer intensiv Gillian Welch i rösten och musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till The Band, eller varför inte namnen Margo Price. Samtidigt räds hon inte att vid behov slänga in en slänga in blås, dragspel och piano som med svängande dixielandjazz-känsla fungerar som en veritabel vitamininjektion. Lägg därtill ett stabilt kompband med skönt grundsväng, fina insatser på fiol och pedal steel, samt systern Sarah Cilker på utsökt stämsång och det blir tydligt att Pohorylle inte är någon dussinskiva utan ett av årets mer spännande album. 

Lyckan stå den djärve bi.