Daniel Ögren

Dela den här recensionen:

I den inledande scenen av dokumentärfilmen Bakom Dina Ögon sitter en uppskattningsvis tolvårig Daniel Ögren framför kameran och spelar gitarr, ackompanjerad av sitt vuxna jags skildring av barnet Ögrens försiktiga framtidsfantasiser. 

Drömmarna han talar om, att med förmågan att beröra få stå på scen inför ”skitmycket folk”, måste väl så här mitt i den pågående framgångssagan som är Dina Ögon anses som uppfyllda. Med råge. 

Ändå märks det, förhållandevis omgående i dokumentären, att Ögren alltjämt och alltid strävar efter nya tillvägagångssätt att nå sin publik. Han tycks ständigt bära på en ödmjuk vördnad inför musiken som urkraft, som på Pine tar sig uttryck i några av de finaste melodier han någonsin skrivit.

De tio instrumentella spåren på Pine – de flesta vanan trogen titelgivna efter platser eller personer – drivs främst på av Ögrens påtagligt lekfulla och mångbottnade gitarr. Det poröst fjäderlätta och flödande gitarrspelet växer varsamt samman med den akustiska inramningen och frammanar en taktfast avslappnad, nästan sömnig ljudbild som utan omsvep landar i det väna och varma känslospektrat. 

Bilderna som kommer för ens inre syn är inte sällan dränkta i en sorts skimmer; ett snällt flimrande motljus som omfamnar i stället för att blända. Som brukligt anar man under ytan ett kluster av genrer och inspirationskällor. Men efter tio soloalbum och tre med Dina Ögon undrar jag om det inte i själva verket är Ögren själv som är den främsta inspiratören, såväl för sig själv, som för andra.