Johnny Blue Skies

Dela den här recensionen:

Har gottat mig i klipp från San Francisco där Sturgill Simpson återförenat sitt legendariska band med estniske gitarristen Laur Joamets, trumslagaren Marcus Miller och basisten Kevin Black, ett band som frälste Bryggarsalen i Stockholm i september för tio år sedan. Turnén går igång samtidigt som Simpsons alter ego Johnny Blue Skies släpper sin första platta. Smeknamnet skänkt av en bartender på stället där Simpson ofta spelade på den öppna scenen.

Passage du desir känns som en naturlig uppföljare till A sailor’s guide to earth efter att americana-countryns frälsarkrans, bluegrass-spelmannen Simpson dessemellan utforskat laserrock-terrängen i Sound and fury och vänt hem till bluegrass-traditionen med de två albumen Cuttin’ grass vol 1 och 2 och konceptalbumet The ballad of Dood and Juanita.

Men där A sailor’s guide to earth tog avstamp i mer eller mindre handfasta livsråd till sin nyfödda, cirklar nya skivan kring avsked och kärlekssorg och om hur sirenernas sång når vår vid masten bundne bard. Redan i inledande Swamp of sadness får vi följa med i Johnny Blue Skies irrfärder i Paris äldsta kvarter Marais. Vår metaforiske seglare är nästintill förlorad men skyddad av helgonen.

När Johnny Blue Skies länkar oss med den Sturgill Simpson vi lärt känna, är det mer av croonern än outlaw-sångaren från Metamodern sounds in country music vi får möta. Det är en svårkategoriserad platta som rör sig från ZZ Tops 1990-tal över stråkbestruken pop till John Prines mest vemodiga stunder. Och kan man inte spåra en samtida popreferens när han i fina kärlekssången och plattans bästa spår Mint Tea ekar Taylor Swift i raden: ”Tell me why are you so afraid of little old me?” Kanske, hur som helst är Sturgill Simpson tillbaka i nygammal skepnad. Välkommen Johnny Blue Skies!