Jon Boden & The Remnant Kings

Dela den här recensionen:

Jon Boden är den typ av artist vars stil är ganska väldefinierad. Estradör eller musikalisk cirkusdirektör är för mig två passande beskrivningar. Men han besitter en förmåga att förvåna, att stundom byta förklädnad, vilket gör det spännande att lyssna på honom. 

Parlour ballads saknar hans frekventa yviga gester och stora åthävor. Sångerna är något nedtonade. Pianot är skivans medelpunkt – den stora skillnaden mellan denna och Bodens tidigare soloskivor. För Bodens tanke är att sammanföra folkmusikens ballader med den viktorianska tidens kammarmusik (”parlour music”), då många medelklassfamiljer ägde ett piano och brukade samlas kring det och sjunga sånger från inköpta nothäften.

Många av dessa viktorianska sånger är pompösa, nationalistiska och irriterar moderna lyssnare, skriver Boden i cd-häftet. Det är inte dessa han har samlat ihop till skivan – de är rent tekniskt inte ens parlour songs, menar han. Hans verkliga syfte var att hitta tillbaka till en tidsepok där lätt ostämda pianon fanns i folks hem och sammanföra det soundet med sånger som skulle frodas i det sällskapet.

Att Boden har en imponerande känsla för melodi, arrangemang och drama har han bevisat många gånger, och gör det igen. Även den världsvane estradören gör sig påmind. Man kan dessutom skönja element av Bodens grupp Bellowhead även om hans kompgrupp The Remnant Kings saknar brassinstrument. Det bara låter så.

Det ligger ett starkt romantiskt skimmer över skivan, även om sångerna har varierande stilar. Inledande On one April morning föreslår hur en folksång kan ha låtit i ett viktorianskt vardagsrum. Mortal cares har Tom Waits-komp med thrillerfilmeffekter. Mördarballaden Prentice boy är country & western (inte bara på grund av banjon). Och skivans vackraste spår, den vemodiga Old Brown’s daughter, framförs så att den fungerar både som folkballad och modern kärlekssång.

Han må beskriva sig själv som en ”i bästa fall kompetent pianist”, men sätta ihop en skiva, det kan han.