Karolina Węgrzyn

Dela den här recensionen:

Det är svårt att inte bli hänförd av detta sköna album från södra Polen med sånger i första hand från den östra delen, Sydkarpaterna. Och som sig bör när det rör polsk musik växlar det ofta mellan dur och moll, i dessa av Karolina Węgrzyn framförda folksånger vilka för det mesta handlar om kärlek. Och just sådan känner jag när jag hör Węgrzyn spela och sjunga, för detta är östeuropeisk folksång när den är som bäst. Inte mest virtuos eller originell, utan bara bäst, chosefri, innerlig men ändå kraftfull. 

Detta är hennes första album men fler kommer förhoppningsvis och gissningsvis att följa. Hennes instrument är förutom rösten hackbrädet cymbały och dragspel. Och så sjunger hon duett med sig själv, vilket görs utmärkt – slikt brukar ibland kunna bli lite krystat. 

Eftersom Węgrzyn numera håller till i Birmingham är kompmusikerna därifrån och nämnas bör i första hand Ann Jones på fiol och Dominic O’Sullivan som spelar klarinett, flöjter och fagott och då blir det extra vackert. 

En helgjuten platta sammanfattningsvis, ja rentav blodfull vilket kanske är självklart när det gäller musik från Dracula-land, Karpaterna alltså.