Isabella Lundgren

Dela den här recensionen:

Om inte detta blir årets skiva ska jag äta upp min hatt eller mössa. Jag har redan skrivit en hyllningsrecension till konserten på Södra Teatern under Stockholm Jazz. Det var med stor spänning jag tog mig an skivan eftersom en ibland blir så grymt besviken efter att ha upplevt musiken på en väl framförd konsert. Men i detta sammanhang är det ingen risk.

Arrangemangen på skivan är som små underverk som ramar in och framhäver sångernas särskilda karaktär. Den instrumentala sättningen med piano, bas, trummor, fiol och steel guitar skapar spännande ljudrum runt Isabella Lundgrens pregnanta sång, så annorlunda jämfört med Dylans egen röst.

Att Dylans texter betyder mycket för Lundgren går inte att missa, vartenda ord hörs i dessa ofta mångbottnade verser. Men, och detta var jag helt oförberedd på – de musikaliska arrangemangen och Isabella Lundgrens presentation av sångerna lyfter också fram skönheten i Dylans melodier. Jag som aldrig har varit någon Dylanfantast slås av hur vackra och häftiga de är medan jag tidigare har tyckt att många sånger varit lite tjatiga i sin långrandighet och sina många verser.

Isabella Lundgren bar en vit knytblus på konserten på Södra Teatern, och tankarna gick osökt till Sara Danius. Kanske kan denna skiva ses som en musikalisk kulturgärning för att lyfta fram Dylans musik och kompositioner på samma sätt som Akademiens val av honom som Nobelpristagare satte sökarlyset på textförfattaren och diktaren Bob Dylan.
Kvintetten består av Carl Bagge, Niklas Fernqvist, Daniel Fredriksson, Daniel Migdal och Johan Lindström.