Jenny Gustafsson & Hans Kennemark med vänner

Dela den här recensionen:

Nu är Ornunga by slutgiltigt placerad på kartan, mitt mellan Oslo och Blekinge. Att Västergötland ligger så nära Norge har jag inte har tänkt på förut, trots min härkomst i landskapet, men det märks direkt i första spåret på Jenny Gustafssons och Hans Kennemarks (med vänners) skiva. Spetarspolskan som projektets huvudperson Johan Albert Pettersson i Nolgårn spelade upp för Folkmusikkommissionen 1929 är visserligen efter en kusin till Johan, men har rejält norsk prägel, en spänstig ”fremdrift”.

Det norska ligger inte i melodin utan i rytmen och spelsättet som utsökt tillvaratagits i Jennys och Hans läsning av notmaterialet från Olof Anderssons resa 1929. Tätt samspel, som om det var dubbelgrepp från en och samma fiol. Man ser framför sig hur deras blickar möts. Johan rörde sig och bodde länge i Norge och flera syskon bosatte sig där. I Oslo (Kristiania) vann Johan ett guldur och femtio kronor i en spelmanstävling.

Flera vittnen har berättat om Johans kontakt med resande och en av dem kallade honom Tattar-Johan. De resandes traditioner är mer dokumenterade i Norge än i Sverige, så tack för detta bidrag. Jenny har sökt i källorna och hittat många berättelser som pryder texthäftet.

Behovet att variera har onödigt styrt beslutet att låta Irma Schultz skriva vistexter om Johan Alberts liv och fiskeintresse. Det är svårt att skriva poesi till en färdig melodi. Här betonas småord medan huvudord halkas över, meningsföljden blir tillkrånglad i jakt på nödrim och de lågmälda orden ”tonen viskar: Kom!” bildar en kraftfull höjdpunkt mot slutet. Det är kanske surt att anmärka på detta, men kvaliteten på musik och text borde ligga på samma nivå i en så här avancerad produktion.

Den variation som Stefan Wingefors står för i pianoinslag och i solot Improvisation över Östergårdspolska är däremot mycket välkommen, liksom Finsken, en härlig polska i tre kapitel: först trallar Emma Johansson känsligt a cappella, så följer en slängpolska där Harald Kennemark med tramporgel lägger grund för fiolerna, och sist kommer fläckpolskan där Emma spelar tvärflöjt, och där Hans Kennemarks arrangemang blir allt galnare.
Sista spåret Tröskverket måste betecknas som hans galnaste. Jenny spelar tålmodigt den fräckt enkla melodin och en knackig vaxrulleinspelning ingår. Jättekul!