Natascha Rogers

Dela den här recensionen:

Parisbaserade slagverkaren, pianisten och sångerskan Natascha Rogers gör återhållen, finstämd rootsmusik som står på afrikanska och afrolatinska och ”amerindianska” rötter. Den i Nederländerna födda Rogers härstammar på faderns sida från infödda amerikaner och detta arv, ihop med afrokubanska rytmer, och Yoruba-religionen, är viktiga beståndsdelar i hennes musikskapande.

Det folkmusikaliska i dessa traditioner möter på albumet Onaida modernt ljudtänk i en atmosfärisk, omslutande musik som vågar ta det lugnt, även när tempot trissas upp en smula. Ljuset och skuggan spelar i ljudrummet och denna växelverkan stänker musiken lite av samma stämning som levande ljus.

Natascha Rogers sjunger på engelska, spanska och yoruba omvartannat. Förutom hennes slagverksstudier, bland annat hos mandingo-mästare, märks särskilt pianot. Onaida innebär för Rogers ett slags återkomst till hennes barndoms svarta och vita tangenter. Ett faktum som säkert bidrar till skivans angelägenhet i uttrycket.

Precis innan albumet tar slut kommer The west, där singer-songwritern Piers Faccini (som jobbat en del med Dawn Landes) gästar i en avslutande hymn, eller om det är en bön? Kanske vill de två artisterna mana om eftertanke och försoning, om ett fredligt förfarande i vår oroliga värld.