Nubya Garcia

Dela den här recensionen:

I år är det sextio år sedan den amerikanska pianisten Mary Lou Williams gav ut Black Christ of the Andes, ett album som hämtade inspiration inte bara från jazz och blues, utan också från gospel och spirituals. Flera av spåren är religiöst renodlade koraler, och i par med andra spår (som drar mer åt avantgarde) kan albumet med lite illvilja upplevas brokigt, något som sannolikt bidrog till att det inte riktigt fann sin plats då det släpptes.

Den brittiska saxofonisten och kompositören Nubya Garcia har vid upprepade tillfällen hyllat just Mary Lou Williams som sin allra klarast lysande ledstjärna, och på samma sätt som Williams blandar och ger ur den amerikanska musiktraditionen gör Garcia det ur den afrokaribiska. Garcias lika urambitiösa som urstarka debutalbum Source (2020) var ett slags musikaliskt kartotek som rymde all den musik (reggae, dub, soul, hiphop, afrobeat) som kommit att göra det mångkulturella London till en sådan framstående spelare, inte minst inom jazzen.

På uppföljaren Odyssey är ambitionsnivån om möjligt ännu högre, något som främst tar sig uttryck i de ofta enormt expansiva idéerna samt de utbroderade och rent klassiska orkesterarrangemangen – allra finast exemplifierat i finstämt vackra Water’s path.

Det är okuvat och kul och tar precis som Black Christ of the Andes med lyssnaren på ett bitvis krävande äventyr. För där Source var tydligare bunden till sina melodier har Odyssey i stället en tendens att kränga och svänga snart sagt hela tiden. ”Your journey is yours / Full of many twists and turns”, som det heter i avslutande och alldeles briljanta Triumphance.