Andi Almqvist

Dela den här recensionen:

Höst, vinter, rusk. Då kan det passa med musik som tangerar väderleken. Då kan det passa med musik som Andi Almqvists nya. Almqvist är en svensk artist som passar in väl bredvid Tom Waits, Nick Cave, Leonard Cohen, Randy Newman och Mark Lanegan i skivhyllan.

Not too far from happy rymmer tio nya låtar från Malmöartisten vars äktenskap gått i minst lika många bitar. Skivans texter försöker lappa ihop skärvor av minnen, saknad, ensamhet, skuld, hat, självrannsakan och ånger. Det är Almqvists kanske ödsligaste alster hittills, ofta är det bara sång och piano – och även när det inte är det så KÄNNS det så efter lyssningen.

Låtarna har fötts där, framför de terapiblötta svarta och vita tangenterna. Allt är nedtaget till de minsta beståndsdelarna. Uttrycket i musiken kommunicerar tämligen direkt till lyssnaren, och Almqvist verkar ha bestämt sig för att koppla sig förbi och bortom prydlighetens censurslussar.

Mattias ”Mattan” Nihlén (från gruppen Ved) har producerat skivan, som inte känns det minsta producerad, musiken liksom bara existerar i rummet. Så är allt också inspelat med analog teknologi, hemma i Andi Almqvists stora, numera ödsligt ekande lägenhet.

Om optimism är ett opium för folket så fungerar dessa Andi-depressiva sånger ändå likt ett musikaliskt motgift. Not too far from happy är ett glädjande album, de svåra ämnena till trots.