Karolina Brännström

Dela den här recensionen:

Det lilla skivbolaget som kan – eller Ella Ruth Institutet som det officiellt heter – fortsätter att pumpa ut countrybetonad musik till svenskarna. Karolina Brännström har sysslat med den här musiken i två decennier, så hon vet vad hon ger sig i kast med. Med åren kommer också erfarenheter som kommer väl till pass i countrygenren, där ärlighet, hjärtesorg och misstag i livet ofta tillhör texttematiken.

KB-bibliotekarien har alltså hållit på med country ungefär lika länge som hon bott i Stockholm. Detta efter att växt upp på en bondgård (perfekt!) utanför Hästveda (perfekt det med!), beläget utanför Hässleholm i norra Skåne. Karolina Brännström sjunger om omställningen till storstadslivet i låten The city flair.

Brännströms musik är numera lika mycket rotad i den traditionella countrymusiken som den musik hon utövade när hon ”bara” var medlem i svenska honky-tonkbandet Roy Handcuff. Och på detta soloalbum prickar Brännström av de flesta punkterna. Hon sjunger bra, låtarna har en autentisk ljudbild och instrumentering. Steel-fulla klanger fyller luftrummet, Tammy Wynette nickar säkert gillande, och – se där – en kycklingplockargitarr!

Utmaningen med svensk country framförd på det engelska språket är att lyssnarna redan har så mycket nordamerikanskt att välja och vraka bland. Särskilt i dagens musikvärld, där det släpps toppintressanta skivor inom country, folk, roots och americana var och varannan vecka.

Jag lyssnar dock mer än gärna till No urge to run, för Karolina Brännström håller hög klass, även i hård internationell konkurrens. Pratar vi ändå svensk musik skulle jag tipsa om att detta är något som skulle kunna tilltala fans av allt från David Ritschard (Brännström delar till och med några musiker med honom) till Jesper Lindell, eller varför inte från Ellen Sundberg hela vägen bort till Jills rensopade och parfymerade veranda.