Josefine Cronholm,  Kirk Knuffke, Thommy Andersson

Dela den här recensionen:

Det är med jazzen som med countryn. Den som en gång identifierats utifrån endera traditionen räknas alltid in där, hur hen än kommer att röra sig musikaliskt. Det gäller även Josefine Cronholm som rör sig motståndslöst mellan swing, brasilianska intryck, singer-songwriter-artad musik och en improvisationskonst, där jazzgrunden kan vidgas i de mest oväntade, inte sällan vildsinta riktningar.

Att beskriva Josefine Cronholms nya skiva Near the pond som ”jazz” ligger dock i linje med den fria improvisationen som bärande i det musikaliska uttrycket och hur rösten blir ett instrument vid sidan av och i ständig dialog med Kirk Knuffkes kornett och Thommy Anderssons bas och cello.

Samtidigt är det slående hur fri den vokala improvisationen är i en musik som genereras av texterna och ett tydligt litterärt sammanhang, där Carl Sandburgs liv och poesi ger utgångspunkterna. Skivan rymmer tre dikter av Sandburg, alla exempel på hans centrallyriska ådra, som genom hela hans verk löpte sida vid sida med de voluminösa och fritt flödande prosaperioder som förknippas med hans namn. Till det kommer originaltexter, däribland Josefine Cronholms gripande dikt (det är rimligt att se texterna som ”dikter” och inte ”låttexter”) Clara Mathilda’s dream, som ger röst åt minnen och längtan hos Carl Sandburgs östgötska mor. Just längtan, drömmar och minnen löper som viktiga teman genom lyriken på hela skivan.

Musiken formas av texternas inneboende rytmik, Knuffkes vackert sökande improvisationer och Josefine Cronholms vokala rörlighet, som även rymmer ordlösa improvisationer. Till det kommer Thommy Anderssons arrangemang för en oortodox stråktrio med cello och violor, där avsaknaden av violin ger öppningar i det högre registret för Cronholm och Knuffke.

Jag behöver väl inte avrunda med att Near the pond är en omistlig skiva?