Namian Sidibé

Dela den här recensionen:

Namian Sidibé tillhör den yngre generationen artister i Mali. De som behärskar sociala medier, vet hur man skapar en följarskara som närmar sig halvmiljonen via vanebildande videor och att göra låtar till vilka det går att beställa dedikationer.

Debutalbumet följer i spåren på den där digitala uppmärksamheten, men frångår Namian Sidibés normalt r&b- och pop-anstrukna Tiktok-videor. Jag gissar att auto-tune också fått vila, för detta låter helt autentiskt.

Det är ej heller ens i närheten av Summerburst, k-pop-koreografi eller speedad hitlistepop. Nej, det här är en intimt hållen, akustisk session med Namian Sidibés bedjande röst och hennes kusin Jules Diabaté som plockar figurer på sin akustiska gitarr. Figurer som skapar en monotont upprepande grund för Namian Sidibés lovsånger, framförda med säker teknik men helt #utanfilter.

Allt är inspelat i hemmet i Bamako och musiken når fram i all sin nakna enkelhet. Inga krusiduller, även om Namian Sidibés sångröst är nog så omfångsrik och stark och genomträngande – och med lätthet kan klättra upp i gardinstången och slå volter innan den säkert landar på fötterna, likt någon av grannskapets katter.

Jag skulle inte bli förvånad om vi får höra Namian Sidibés griot-klingande musik med fullt band i ryggen snart. Inte ens forna skivbolagskamraten Mdou Moctar höll sig så här avskalad på 2017 års Sousoume tamachek. Själv är jag fullständigt nöjd med att lyssna på hennes låtar i den här vilsamma inramningen.