Pat Metheny

Dela den här recensionen:

På två tidigare plattor har Pat Metheny utforskat barytongitarrens klang och uttrycksmöjligheter. One quiet night från 2003, där Metheny varvade egna alster som Last train home med Keith Jarretts My song och Gerry & The Pacemakers Ferry cross the Mersey. Åtta år senare släpptes What’s it all about med covers från Beatles till Bacharach. Låtar framförda på baryton med några undantag, bland andra på Paul Simons Sounds of silence där Metheny använder sin 42-strängade Pikasso. Ett instrument byggt av Linda Manzer, samma gitarrbyggare som tillverkat Methenys barytongitarrer. 

På nya Moondial använder han en Manzer-baryton som försetts med specialtillverkade nylonsträngar vilka klarar av specialstämningen där de två mellersta strängarna stäms en hel oktav upp. I skivtexten beskriver Metheny ögonblicket när han satte sig med den nysträngade barytonen som en uppenbarelse i paritet med de första tonerna på syntgitarren i slutet av 1970-talet. Plötsligt fanns en ny soundpalett att tillgå. 

Resultatet av denna utforskade ljudpalett har alltså materialiserats i plattan Moondial där Metheny varvar egna kompositioner med tolkningar av Chick Corea, Leonard Bernstein och en Lennon-McCartney. Efter snart femtio år som albumartist och precis fyllda sjuttio fortsätter Pat Metheny att utveckla gitarrkonsten och jazzmusiken. Det är meditativt och lekfullt. I Falcon love finns ett citat ur den filmmusik Metheny och Lyle Mays skrev till The falcon and the snowman, där David Bowie skrev texten. Jag väljer att höra citatet som en hälsning till de båda döda mästarna.