Folke Nikanor

Dela den här recensionen:

Med konceptalbumet Melodianien har Folke Nikanor en kristallklar vision: musik är livsviktigt! Med lika delar gravallvar som lekfullt lynne driver han tesen att kommunikation medelst musik – och i synnerhet melodier! – är en sorts förutsättning för livet i sig. Utan musikaliska uttryck står det inte på förrän döden kommer tillstädes, menar han. 

Det är en beundransvärd och på alla sätt fin programförklaring, som Nikanor iscensätter genom att över tio spår ta med lyssnaren till det fiktiva land som han kallar just Melodianien, en plats som befolkas av de allra vackraste melodierna. En plats där inspirationens brunn aldrig sinar.

Vän av Folke Nikanors tidigare värv, företrädesvis debuten Bottenviken och fem år gamla Rymden enligt Folke Nikanor, lär känna sig hemma i detta utopiska fantasiland. Och knappast bli besviken. Här rör det sig alltjämt om ett slags korsbefruktning mellan skör folkhemsjazz och instrumentell experimentalism som skulle finna sig väl tillrätta i valfri målning av John Bauer. Eller i någon novell av Tove Jansson, för den delen. 

Faktum är att melodierna ofta är så ömma och välmenande i sin skenbara enkelhet att de ögonblicksvis lockar till helt spontana och hjärtevärmande flin, vare sig de går i dur eller moll. Precis som Janssons korta texter ofta gör.