Lisa Björänge

Dela den här recensionen:

För ett jazzöra riktat mot den moderna mittfåran är bandet ett nöje att lyssna till, skickligt, fantasifullt och svängigt. Alla nio numren är mer eller mindre kända standardlåtar från den klassiska jazzrepertoaren. Tankarna i I thought about you saknar sentiment och liksom i My romance studsar scat-sången som obekymrade pingpongbollar. Bob Doroughs Devil may care från 1956 har en sorglös ta-dagen-som-den-kommer-text, medan Don’t explain (minns Billie Holiday) handlar om ett för jagpersonen rätt problematiskt kärleksförhållande, vilket framgår i de äldre inspelningarna. Här klingar Lisa Björänges sång likartat. Bluestyngd hörs i avslutande I mean you med hjälp av bandet och Fredrik Ljungkvists tenorsaxofon.

Samspelet med pianisten Fabian Kallerdahl (omväxlande nedslag på tangenterna som väcker intresse och kittlar nyfikenheten), kontrabasisten Pär-Ola Landin (stadga, trygghet, ja ett slags förståelse) och trummisen Jon Fält (avspänd explosivitet, och precisa punkter, komman och utropstecken) är ledigt och väl inarbetat sedan mer än tio år, utan att hamna i rutin. 

De tre nytillkomna gästerna (som i stort spelar var och en med kvartetten i sju stycken) har inga hörbara svårigheter att fördjupa och bredda klangbilden. Karin Hammar på trombon, Tobias Wiklund på kornett och nämnde Fredrik Ljungkvist. Lisa Björänges röst far runt uppe i registren och hon vill nog hellre vara ett lustfyllt ljudande instrument bland de andra, än en uttolkare av textinnehåll. Spelglädje? Absolut.