Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye

Dela den här recensionen:

Louisa Lyne, med musikalbakgrund uppväxt i Härnösand och utan trådar till judisk kultur, fastnade för jiddisch på en klezmerkonsert i Göteborg och började studera såväl språk som kultur.

Här spelar dock inte Di Yiddishe Kapelye den ömsom trånande ömsom hårdsvängande musik med klarinetten i centrum, som till exempel The Klezmorim och David Krakauer gjorde populär på 1970- respektive 90-talen. Snarare håller de sig till ett slags öst- eller centraleuropeisk kafésalongsmusik-tradition. Musiken är noggrant och luftigt arrangerad och svänger städat, men lätt och tätt. Nåja, en version av Ola Salos It takes a fool to remain sane översatt till jiddisch av Salomon Schulman brer på ordentligt, men för övrigt klingar musiken oftast som en finlemmad kontrast till Louisa Lynes ljusa och lite tunna men skarpa stämma. Där kan finnas både hetta och längtan.

Lust, gruppens tredje skiva är ambitiöst upplagd med ett flertal gäster. Idan Raichel från Israel sjunger på sin egen Innan det tar slut (Lifney SheÝigamer), Marta Gomez från Colombia tolkar på spanska sin egen översättning av dikten Umru mayne av Moyshe Leib Halpern. Emil Jensen har skrivit texten till En modutredning, och Daniel Lemma texten på avslutande Sweet little war, där vi också hör hans mjuka stämma.

Kapellet består normalt av Louisa Lyne, sång, Edin Bahtijaragic, ackordeon och klaviaturer, Irina Binder violin, Anna Thorstensson cello, Patrik Grundström basfiol (på skivan dock mest Johnny Åman) och Robin Lyne gitarr och piano. På cd:n spelar ytterligare musiker i olika låtar på cello, basfiol, trummor, slagverk, trombon och elektronik. Arrangemangen är gjorda av Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye. Tillsammans får vi nio sånger på jiddisch, svenska, engelska, hebreiska och spanska där hon har tonsatt cirka hälften av låtarna, ibland med hjälp av Robin Lyne.

Jiddisch är släkt med högtyska och betraktades förr som ett vardagsspråk jämfört med hebreiskan som mest användes vid religiösa studier. Före andra världskriget talades det av elva miljoner människor, varav 65 procent fanns i Litauen, Polen, Ukraina och Vitryssland. Vilnius kallades Nordeuropas Jerusalem. Förintelsen tystade jiddischkulturen och språket nästan helt. Inte underligt att försöken att fördjupa sig vartefter har givit den nyskrivna musiken och texterna ett större allvar.

På skivan samsas flera kulturer utan minsta gnissel. Den lätt romantiska Mayn Rue-plats från 1911 av Morris Rosenfeld slutar med ett munspelssolo av Filip Jers där tonerna trillar fram mycket försiktigt men hoppfullt längs en rätt smal men ändå framkomlig improviserad stig.