Landless

Dela den här recensionen:

Med någorlunda jämna mellanrum hamnar folkmusik från Irland i strålkastarljuset. Från Dubliners och Chieftains på 1960-talet, via artister som Planxty och Moving Hearts, till dagens stornamn från Dublin, Lankum och Lisa O’Neill. Till vilka man nu även kan räkna den kvinnliga a cappella-gruppen Landless – Méabh Meir, Ruth Clinton, Lily Power och Sinéad Lynch – som nu släpper sitt andra album.

Meir och Clinton träffades på gymnasiet, Power och Lynch lärde de känna på Dublins folkklubbar och via stadens Sacred Harp-förening. Som Landless har de sjungit sedan 2013. 

Lynch beskriver gruppens repertoar av uråldriga ballader som huvudsakligen sorgesånger, vilket är en rättvis beskrivning. Kanske är det för att deras harmonier lämpar sig riktigt väl för vemod, sorg, saknad och död. Det låter ödesdigert, men det är också otroligt vackert.

Lúireachs genomgående tema är starka och modiga kvinnor. Titelspåret Lúireach Bhríde hyllar Brigid, den hedniska gudinnan för poesi, helande och smedjekonst; The fisherman’s wife går hemma och oroar sig för om maken kommer hem med tillräcklig fångst att leva på, eller om havet och stormarna tar honom; på både The wounded hussar och den slovakiska sången Ej husari söker en kvinna efter sin älskade, efter att slaget är över.

Landless första album kom 2018 och var helt oackompanjerat. På Lúireach har de lagt till instrument (orgel, fiol, shrutibox, klangskålar, piano, trombon, banjo), huvudsakligen som drones. Med några undantag. Death and the lady har ett mer utarbetat orgelkomp, som stärker stämmornas sakrala tendenser. Klavikordet på The hag låter lite som ett leksakspiano och ger sången ett spöklikt skimmer. Och den repetitiva pianotonen på The fisherman’s wife (inte olik den på temat till filmen Triumfens ögonblick) är mer stressfull än hoppfull.

Landless musik må vara sorg, saknad, död och mörker. Men det är ett intensivt vackert och gripande mörker.