Esbe

Dela den här recensionen:

Esbe är en produktiv artist som gillar att göra konceptliknande album. Efter skivor inspirerade av exotiska plaster som Bysans och Egypten, det drömstyrda undermedvetna, och en a cappella-skiva med traditionella folksånger, släpper hon nu La serenissima, inspirerad av det mytomspunna och på sitt sätt lika exotiska Venedig.

Skivan börjar med en hyllning till staden som var bidragande till skapandet av den italienska operan, i en tolkning av sången Amarilli, mia bella, från Giulio Caccinis verk Le nuove musiche från 1602. Två världar möts, nytt och gammalt. Esbes syntar och samplade stråkar vävs ihop med den operatiska sången till en sorts tidlös klassicism.

Esbes studioarbete är lika imponerande som musiken. Syntar, samplade instrument och röster, inspelade lager på lager skapar ljudlandskap som frammanar bilder av kanaler, palats, broar och gamla byggnader. Shadow, med samplade indiska tablas och ljudet av bubblande, murkigt vatten, åkallar stämningarna från de italienska skräck- och mordfilmer från 1970-talet som utspelade sig i staden.

Den genreöverskridande Te amo, en kärlekssång sjugen på latin, med sina suggestiva rytmer och intensiv klassisk orkestrering för tankarna till Dead Can Dance; som kontrast låter Little echo som hämtad ur en drömsekvens i en amerikansk 1940-talsmusikal. Och korta Interlude, ett två minuter långt stycke med piano och fagott, beträder Stravinskys värld.  

Centralt på skivan ligger en intim och vacker svit på tre spår, som lyfter fram Esbes huvudinstrument från studierna på Royal Academy of Music, den klassiska gitarren. Footsteps, Victory pageant och Death in Venice representerar olika aspekter av vandringar eller marscher genom staden. Den ordlösa sången lägger till en allvarsam ton på de två sista delarna, och solotrumpeten omvandlar sista delen till en påtaglig sorgesång.

La serenissima avslutas med rysningsskapande vackra Palazzo, där Esbe åter tangerar Dead Can Dance, med sång på turkiska där hon nyttjar två oktavers vokalomfång, och en kort repris på titelspårets operatiska stämning, men med ordlös sång, De är en värdig och inspirerad avslutning på en förtrollande, dramatisk och inspirerande resa i tid och rum.