Ilaria Capalbo

Dela den här recensionen:

Ni som hört Fredrik Nordströms trumlösa Dolores-kvartett har redan lagt märke till basisten Ilaria Capalbos starka, visionärt arkitektoniska spel. 

Nu släpper den Stockholmsbaserade italienska basisten sin debutskiva Karthago med originalkompositioner under eget namn med titelspårets ödesmättade vemod i zenit. Capalbo har samlat en högoktanig blåskvartett med Mats Äleklint, Tobias Wiklund, Fredrik Nordström och Thomas Backman framför trumslagaren Fredrik Rundqvist och gitarristen Andreas Hourdakis i kompet med henne själv. 

Öppet flödande kammarjazz med inslag av fri form och folkvisa närmare ett neapolitanskt landskap som i Ab Radice, på ett samtida sätt med Ilaria Capalbo som orkesterns givna ryggrad. En septettlåt som Belóved för tankarna till Johan Lindströms kalejdoskopiska värld, och det är skimrande vackert hur Capalbo lägger blåslinjerna kring Äleklints uttrycksfulla trombon och Wiklunds skira kornett och går över i melodispel på kontrabasen i dialog med Hourdakis lätt distade gitarr. 

Och sen på duo med Andreas Hourdakis sträcker Capalbo ut rejält och följaktligen är det Mare Nostrums skimrande vattenspeglar, där Capalbo och Hourdakis jagar speglingar i och under vattenytan som initialt hamnar på repeat på denna starka debutplatta.