Päivi Hirvonen

Dela den här recensionen:

Före pandemin turnerade Päivi Hirvonen och Sara Parkman med en improvisationsorgie på två gånger två: bara röster och en fiol var. Jag lyssnade på Stenegård i Järvsö, med största koncentration inför det förbluffande framförandet. Viskningar och rop, stråke och naglar, piano och fortissimo eller rentav skrik. Utöver förvirrad kände man sig genomlyst och välsignad.

Efter den rosade skivdebuten Alku – The Beginning ger nu Päivi Hirvonen ut Kallio med tekniskt bistånd (programmering) av artisten Oona Kapari. Texter, kompositioner och arr är Hirvonens.

Gemensamt med konserten är det meditativa anslaget, ett bygge av miljö snarare än melodier. Texterna är på finska, översatta till engelska i häftet. I titellåten Kallio (”Klippa”) sjunger Päivi Hirvonen om kärleken som klippa. ”Det finns utrymme i mitt hjärta för fler än en, vår klippa står ändå kvar.” Jobbigt budskap, helt klart.

Annars är ”kvinnor kan” ett genomgående tema. Old and free förmedlar den mogna kvinnans triumf över att slippa vara ung, vacker och oskyldig, men porträtten i häftet visar en vacker äldre kvinna vid stormigt hav. Det känns skönt att inte kunna språket och bara låta musiken komma med sin kraft, vila och glädje utan ordrika schabloner, särskilt i dag när många kvinnor i alla åldrar så starkt utvecklar folkmusiken utan rädsla för det fula, grova. Det första spåret, Travellers, och det femte, Irti/Letting go är ordlösa, dansvänliga meditationer. Allt som allt är detta härlig musik för alla åldrar. Bra gåva till personer med fördomar om folkmusik.