Britta Virves

Dela den här recensionen:

Landskapet på den estniska ön Saaremaa eller Ösel är förvillande likt landskapet på norra Gotland. Stränder av vindpinad tall och naturlig sand som övergår i gräsbevuxen strandlinje, och så enbuskarna. Juniper på engelska, Kadakas på estniska, Ainbusk på gotländska. 

För pianisten och kompositören Britta Virves, född på Saaremaa, har trädet blivit en symbol för motståndskraft och skydd och något som förankrar henne i minnet av det som är hemma. Virves har händerna i några av svensk jazz mest spännande projekt, med trumpetaren Linnea Jonsson, sångerskan Helen Salim, saxofonisten Håkan Broström och på Joakim Milders pianopall i Norrbotten Big Band. 

När jag hörde henne live under Stockholms jazzfestival tillsammans med Milder for tankarna en hel del åt Bill Evans. På debutskivan Juniper känns den stora öppenheten mellan klangerna närmare Esbjörns Svenssons sena spel och stundtals understryker basisten Jon Henriksson och trumslagaren Jonas Bäckman EST-känslan. Med det sagt, som föredragshållarna plägar säga, har Britta Virves en högst personlig lätthet och variation i hur hon låter klanger flyta i varandra, eller hur hon låter dem lägga sig tätt som om hon utvecklat en helt egen förbindelse mellan hand och pedal. På låtar som Ingenuity är triokänslan total, här behövs intet mer. Ändå får trion ytterligare en dimension genom gitarristen Kurt Rosenwinkels gästspel på Interlude, och man förstår än tydligare varför så många vill ha Virves i sitt lag. Hon har en enastående fin känsla för soliststöd och ett rymdskapande i spelet som tydliggörs när hon och Rosenwinkel ställer rum mot varandra på ett sätt som Metheny-Mays gjorde ett mästerskap av.