Simon Swahnström & Lürsta Sockens Husarer

Dela den här recensionen:

Den traditionella Paddy’s lamentation gjorde Sinéad O’Connor till sin egen 2002, en mycket gripande version av visan om emigrantens längtan hem från eländet i Chicago till Dublin, vilket kan vara skäl att påminna om nu efter hennes död. Amerikabrevet heter visan i Simon Swahnströms översättning på skivan Irländska rötter, där han sjunger om längtan hem till Mossen. Här är bara krig och död, ”och jag ber dig, bli så kvar hemma i Sverige”. Det kunde vara sjunget i Swede Hollow i Ola Larsmos roman om svenska slummen over there.

Lürsta socken, det är Lyrestad där E20 korsar Göta kanal norr om Mariestad. På konvolutet står bandet som lantisar med mjölkkruka och damejeanne framför ett förmodat soldattorp, men Christopher Östling spelar såg på riktigt, det hörs på lp:n.

The Galway girl har blivit en Skövdetjej och Bonaparte crossing the Alps berättar här om Skaraborg, där lyckan finns i Tibro, Hjo och Karlsborg. Som född på Karlsborgs fästning sätter jag tummen upp för det.

”Livets mening vaggas mitt i Västra Götaland”, blinkar Simon till Västgötaskolan, vars tes är att Sveriges vagga inte låg bland högarna i Uppsala.

Här trängs fylleångest, hembryggt, opålitliga fruntimmer och till sist den rara Ett sista glas som börjar renskalat utan komp när livet är så gott som över. Målgruppen är väl inte av min årgång och mitt genus, men jag kan uppskatta gunget, stämsången och arrangemangen. Irländskt är irländskt, om än svenskt.