Malin Foxdal

Dela den här recensionen:

Tjugo år, vart tog de vägen? Det känns som det var igår jag såg Malin Foxdal första gången på hennes release- och examenskonsert på Musikmuseet i Stockholm 2007. Där framförde hon musik från sitt hyllade debutalbum Jag längtade. 

Redan då sjöng Malin Foxdal med en unik personlig närvaro i sitt berättande och en uttrycksfull blåtonad röst som gav gråtrysningar av behag. Genom åren har hon gett ut ett flertal hyllade soloskivor, samarbetat med en rad artister och grupper inom olika genrer (Irmelin, Electric Folk, Peter Carlsson & Blå Grodorna med flera), spelat kritikerrosad teater om de emigrerade svenskarnas dystra öde i Amerika och välförtjänt vunnit både publikens och kritikernas hjärtan. 

Fundamentet i hennes sång och musik är svensk folkmusik och visa med influenser av americana. På den aktuella jubileumsskivan, som också blir en jubileumsturné, har Foxdal återvänt till sina folkliga visrötter men musiken och arrangemangen är hennes egna. Med sig på skivan har hon de svenska folkmusikessen Emma Reid (fiol), Anders Nygårds (altfiol), Mikael Svedlund (piano), Staffan Wiklander (kontrabas), Mattias Pérez (tolvsträngad gitarr, dobro) och flöjtvirtuosen Anders Hagberg (flöjter, sopransaxofon). 

Malin Foxdals röst är i dag om möjligt ännu mer eterisk och fri i uttrycket, förstås mognare, med en imponerade bredd i både omfång och repertoar. Hennes duetter med den briljante Hagberg i Kolock och Nattpolskan är läckert experimentella, överjordiskt vackra, trolska och makalöst välsynkade. 

Skivan bjuder också på Foxdals utomordentliga tolkningar och tonsättningar av svensk lyrik med texter av Kristina Lugn, Kerstin Ekman, Jan Norrback och Halfdan Rasmussen.