Buddy & Julie Miller

Dela den här recensionen:

Det vibrerar av spelglädje när äkta paret Miller presenterar ny musik. Trots en gemensam musikhistoria som sträcker sig fyrtio år tillbaka i tiden, och individuella karriärer som är äldre än så, och trots att de förärats titeln som ”the first couple of Americana” är det här blott det fjärde gemensamma albumet (även om de medverkat flitigt på varandras soloskivor). 

Där förra alstret – Breakdown on 20th Ave South (2019) – till stor del var något slags offentlig parterapi sedan Buddy kommit till insikt om skav i den äktenskapliga relationen efter att under några år ha prioriterat den egna karriären framför den gemensamma, känns nya In the throes mer som ett inspirerande grupparbete präglat av pånyttfödd skaparglädje. 

Skivan ska ha kommit till lite av en slump när ett gospelprojekt tillsammans med bland andra Victoria Williams inte blev av. Julie hade redan skrivit folkgospliga We’re leaving together till skivan – med hejjig allsångsrefräng om hur vi tillsammans lämnar jordelivet för vårt eviga hem – som nu i stället hamnat näst sist på In the throes (och smyckats med fenomenalt fiddlande av Stuart Duncan), och sedan ska skrivandet ha fortsatt. Till sist har elva låtar – tillsammans med en knasfin snutt på slutet – valts ut. 

Det är en kreativ och högkvalitativ samling som spänner över country, rock, gospel och lite snällpunk som tillsammans bildar den sortens americana som paret gjort till sitt signum. Det är låtar som bär otvetydiga spår av Julie Millers känsla för rootsiga harmonier och texter som rör sig fritt mellan det sekulära och andliga. Buddys varma och trygga röst kompletteras utmärkt av Julies mer barnsliga stämma, men det är Buddys gitarrspelande som binder samman och gör In the throes till en musikalisk höjdpunkt. Det är som om han hela tiden lyckas hitta precis rätt avvägning mellan att driva på och hålla igen. Personligt och varierat, twangigt och rockigt, temperamentsfullt och inkännande. Det är lätt att förstå varför han blivit så eftertraktad. 

Sångernas variation gör för övrigt att det hela tiden finns nya detaljer att upptäcka, och gästande sångare och musiker håller absolut toppklass. Som i finstämda You’re my thrill där Viktor Krauss och Fred Eltringham tassar med på sugande ståbas respektive jazzkänsliga trummor, eller i The last bridge you will cross där Emmylou Harris vemodiga stämma och Matt Slocums varma cello gör hyllningen till medborgarrättskämpen John Lewis sorgset vacker. Och – naturligtvis – Regina McCrarys mustiga röst på Don’t make her cry som hon skrivit tillsammans med Bob Dylan och Julie Miller, där Tim Lauers Hammond bäddar in det hela i mjuk, fluffig hammondorgel.

Paret Miller må göra fin musik på var sitt håll, men det är tillsammans de briljerar. Som om rösterna slipats samman under mer än fyra decennier och där årtionden av gemensam smärta, sorg, tro, hopp och kärlek skapat en förtrolighet som de generöst delar med sig av.