Nduduzu Makhathini

Dela den här recensionen:

I en öppenhjärtig intervju på musiktjänsten Tidal, i samband med att den här plattan släpptes under sensommaren, förklarar Nduduzu Makhathini att hans musik snarare än ren jazz ska ses som en ”sorts åkallan av andar”. Makhathini, i dag 40 år gammal och Sydafrikas främste jazzpianist, lärde sig nämligen traditionell healing av sin mormor långt innan han satte sig framför de 88 tangenterna. Han försöker, mer än någonting annat, koppla ihop det förflutna med det som komma skall.

För en sekulär västerlänning kan allt det här i förstone framstå som mumbojumbo och snarare skymma sikten än göra allt klarare. Men afrikansk musik uppför sig nu inte alltid som man tror. I samma intervju pratar Makhathini om en värld som blivit ”splittrad och bortglömd” och det är klart att det blir andra klanger som blir viktiga om man ska reparera sår efter slavhandel, kolonialism, apartheid.

I Sydafrika är musik ett sätt att låta historien, nuet och framtiden prata med varandra. Få andra musikformer kan vara lika väl lämpade att klara av dessa metafysiska diskussioner än just jazzen. Improvisationen, den transliknande minimalismen, den själsliga närvaron i tonerna, allt detta blir till en fröbädd där Makhathinis visioner och profetior kan gro. I den där ovan nämnda intervjun förklarar han titeln på nya albumet med samma självklara historiska bråddjup: ”Ntu är en kreativ kraft som vill få oss att minnas vårt innersta väsen”. Som ni säkert redan förstått är det här inte en helt vanlig jazzplatta.

In the spirit of Ntu är sannolikt redan årets bästa album, alla kategorier. Det är en vilja att förstå, ett sökande efter själens nadir, ett rop på frihet. Allt iscensatt på något som bara kan beskrivas som kärlekens språk. Makhatini själv spelar piano som en trollkarl, tonerna och rytmerna penetrerar en, mjukt men obevekligt. Det är omvälvande: man upptäcker nya sanningar om sig själv under lyssning.

Bredvid sig har han ett ohyggligt tajt band – med bland annat Dane Paris på trummor, Dylan Tabisher på vibrafon och Linda Sikhakhane på saxofon – som gör allt för att skapa en fond för Makhathinis världsbild att synas. Det är helt oerhörd musik, det här.