Bill Evans

Dela den här recensionen:

Bill Evans i Norge alltså, med Eddie Gomez på akustisk bas och Marty Morell på trummor, pianistens mest varaktiga rytmsektion. Det var den 26 juni 1970 och Bill Evans var tillbaka i landet och Jazzfestivalen i Kongsberg. En vecka tidigare hade de spelat i Montreux. 

Evans och hans medmusiker är uppenbart avspända; den norska publiken är både artig och djupt intresserad och det är en atmosfär musikerna gillar.

Bill Evans i mustasch, inget skägg, ljus kostym utan slips och klassisk backslick, har nyligen lämnat heroinet och genomgår ett metadonprogram. Längre fram väntar dessvärre kokainet. Men denna kväll mår han bra och spelar lysande.

De startar med Harold Arlens Come rain or come shine, Gomez tar ett vackert och distinkt tvåminuterssolo redan efter 1:08. På den följer en suverän och själfull version av Michel Legrands drömska ballad What are you doing the rest of your life? följd av Evans egna 34 Skidoo och Turn out the stars. Sen en rytmiskt halsbrytande Autumn leaves, en vacker Quiet now (Evans) och därpå ett utropstecken – Miles Davis So what, snabb och kraftfull med Morell som lycklig pådrivare.

Också Scott LaFaros Gloria’s step görs i en saftig version där Gomez hedrar sin föregångare med ett härligt bassolo (LaFaro spelade med Evans och dog bara 25 år gammal i en bilolycka 1961).

Bland de tretton spåren återfinns också en mycket vacker tagning av Johnny Mandels och Johnny Mercers filmlåt Emily, en pärla i valstakt, och en lika fin version av Leonard Bernsteins Some other time.

Evans spelar genomgående med en friskhet och krispighet som i kombination med hans känslighet och lyriska briljans gör det här till ren njutning.

Det är som om den där fina publiken, hans stabila trio, förhållandevis goda hälsa och kanske den där säkert norska koftan han bär på skivkonvolutet gjorde det här till en perfekt dag för jazz.

Alla inblandade ljudtekniker har också lyckats enastående väl.

Mycket rolig läsning medföljer både cd- och vinylutgåvor, bland annat en intervju med Evans, gjord dagen efter konserten av Randi Hultin, den norska jazzkritikern och impressarion.

Det är jazzdetektiven Zev Feldman som sett till att den här strålande utgåvan blivit verklighet. God hjälp har han förstås haft av Kongsbergs jazzfestival och Bill Evans medmusiker med flera.

En lyckliggörande skiva.