Agnes Persson

Dela den här recensionen:

Elgitarristen Agnes Persson presenterar sig direkt i förstaspåret Oh what a lovely day. Ur gitarrens harmonier uppstår en melodi och ur melodin uppstår improvisation. Allt ryms i samma enhet, utgår ifrån och återvänder till varann. Mjuka, lätta toner på tyngre grund. Vänsterhandens alla fingrar sträcker sig över gitarrhalsens alla strängar, för att hämta tonerna brett och djupt. 

Oskar Schönning, jazzbasisten, medverkar inte som musiker men har delarrangerat nämnda spår och även To snatch a hollyhock. Han bidrog med vad? Kanske lyfte fram det melodiska? I alla fall är det just dessa låtar – dessa bägge melodier – som fastnar i öronen vid första lyssningen. När jag lyssnar andra, tredje, fjärde gången uppenbarar sig fler melodier. Som Grand Louvre och titelspåret In collaboration with flowers, bägge lika vackra och vackrare varje gång jag hör dem.  

Agnes Persson är musikens utgångspunkt och centrum. Hennes elgitarr lägger en kvardröjande stämning med en så tydlig ton att gitarren finns kvar i musiken även då hon spelar så tyst att den knappt hörs eller inte spelar alls. Samtidigt som Konrad Agnas, trummor, och August Eriksson, kontrabas, tar rygg på gitarren, skapar stadga och driver på. Erikssons bas kan ligga så nära Perssons elgitarr att de blir samma instrument; en gitarr med ännu fler strängar.

Även tre blåsare: Simon Pehrson Balvig, altsax, hör till gruppen och spelar i musiken, medan gästmusikerna Elin Forkelid, tenorsax, och Tobias Wiklund, kornett, tar solon utifrån musiken. Forkelid är, som alltid, en personlig saxofonist men Wiklund utmärker sig allra mest. Hans kornettoner är ju så humoristiska. Vilka otroliga, roliga ljud! Så här hade det låtit om Povel Ramel varit trumpetare.

Måste nämna det avslutande titelspåret ännu en gång. Nog den allra vackraste melodin när jag lyssnat sju, åtta, tio gånger. En blomstrande trädgård där elgitarrtonerna spirar som nya blomskott – men så blåser det upp, vinden och musiken tar i.