Emma Reid & Erik Ronström

Dela den här recensionen:

Vissa musiker får det att låta så enkelt. Som om musiken redan fanns där och instrumentet egentligen bara var att ta i handen för att det där självklara tilltalet till lyssnaren skulle uppstå. Jag har haft förmånen att flera gånger fått höra och se både Emma Reid och Erik Ronström live och alltid slår det mig hur dessa finurligt leende musikanter får allt att låta så enkelt och självklart. Som om vem som helst kunde få musiken att uppstå.

Till min och jag hoppas flera andras lycka bjöd Erik Ronström över Emma Reid till Gotland 2020 för ett projekt kring gotländska låtar tillsammans med Gotlands Blåsarkvintett. Projektet gav mersmak och de har nu gett ut detta album som blandar trad och nyskrivet och där tre låtar framförs med blåsarkvintetten. 

Intressant är hur både gitarr och fiol ändrar karaktär tillsammans med blåset: Great Uncle Henry/Fly and dodger låter nästan som arméns musikkår, Fanfarpolska/Zerra som klassisk hovmusik medan de raka blåsbordunerna i Mass Hans Dal´n/Teeja&Beeja får stränginstrumentens kvartstoner att framstå i skarp relief. Det är rätt udda men blir tillsammans med duolåtarna en intressant blandning. Helheten blir precis lika självklar som allt annat jag hört med Emma Reid och Erik Ronström var för sig. Gotländsk trad blandas med musik från brittiska öarna och nyskrivet material med rötter i bägge. Allt har det där självklara tilltalet. Finurligt leende musik från finurligt leende musiker.