Eva Väljaots

Dela den här recensionen:

Nyutexaminerad från Sibelius-Akademin debuterar estniska kannelspelaren Eva Väljaots med en skiva döpt efter kaveldun, vattenväxten med den bruna cigarren som kan ses i vägkanter. Rötterna klafsar i näringsrik mylla, liksom folkmusiken. Hundinuiaõis är estniska namnet, bulrush bloom engelska. Tusentals blommor finns i varje exemplar, skriver Eva Väljaots. De står tätt och skyddar varandra.

Konserten hon turnerar med, liksom cd:n, är ett paket av musik, bild, poesi och historia. Skira teckningar finns i häftet eller visas på scenvägg. Ett litet troll rör sig i växtligheten och en kort poetisk text förklarar hur inspiration lett till improvisation.

Och så musikhistoria: roligt att Eva Väljaots genom studier och konserter lyfter instrument med urgamla anor. Estnisk kannel är liksom finska kantelen en strängad ljudlåda som spelas med fingrarna. Båda namnen betyder klingande trä. Väljaots har kannel i olika storlekar och med olika antal strängar. Hon spelar även stråkharpa, trevligt som variation intill övrigt pling och plong. En stråkharpa från 1200-talet är Europas äldsta bevarande stråkinstrumentet, ser jag i min egen bok Fioler. Musikmuseet i Stockholm har två stråkharpor från Estland, så detta land ska vi främst tänka på när vi hör ordet stråkharpa. Den var vanligare än fiolen och spelades till dans och fest fram till slutet av 1800-talet, då ogudaktig musik förbjöds. Några musiker fanns ännu 1903 när Otto Andersson sökte gamla harpor i Estlands svenskbygder.

Plingplong är inget hånfullt uttryck, tvärtom är det fascinerande hur varje ton enskilt och tillsammans rör sig genom rummet i olika berättelser och skiftande rytmer. Hon hade gärna fått meddela något om de olika instrumenten, som tjeckiska Barbora Xo, också elev på Sibelius, gjorde till utgåvan Olin ennen. Här flödar tonerna fritt som vatten och prasslande gräs utan teknisk information. I sin egen rätt, oavsett historik och kannelrenässans.