Sara Möller

Dela den här recensionen:

Sara Möller, låtskrivare och sångerska – ja, en jazzbluesrocksångpoet – har provat sig fram. Albumdebut 2014 med Världen kom tillbaka, där hon sjunger egna sånger i svensk visjazzstil. Uppföljaren Forgettable kom 2017, då hade hon bytt till engelska och börjat göra låtar i liknande stil som på sitt nya album. Fast med den skillnaden att kompet inte matchade allt som fanns i rösten och låtarna. 

Tredje gången gillt och som det gills! Albumet How and how är ett mästerverk. Stort ord? Ja. För stort? Nej. 

Sara Möller sjunger och musikerna (Leif Jordansson, gitarr och banjo, Tobias Wiklund, trumpet, kornett och flygelhorn, Mauritz Agnas, kontrabas, Konrad Agnas, trummor, Nils Berg, klarinett, saxofon och flöjt, samt sångerskan själv och Mikael Augustsson, även producent, på piano, orgel och bandoneon) spelar ihop så att jazzhistorien reser tur och retur, från födelseorten New Orleans och framåt. Också avstickare till rock och r&b, nog lite swingaktigt och nutida jazzmusik. Några hållplatser: Ma Rainey, Bessie Smith och Billie Holiday, Bobby Gentry och Tom Waits.

Inte allt men mycket samtidigt, influenserna skiftar och blandas lite olika från spår till spår. Nyckellåten vid första lyssningen blev It’s a pity med Leif Jordanssons rock-sprakiga elgitarr från i dag, Sara Möllers bluesjazziga röst från några årtionden in på 1900-talet och Tobias Wiklunds kornett från ännu tidigare i jazzen.

Vid den andra fastnade fler låtar: You don’t have a clue (oväntat komp av banjo-piano), Wanna be all for you (trumskrammel och en flodvåg från orgeln), Would you please (neworleansk gatuorkester i långsam jazzbluesmarsch), Deportation blues (rakare blues med poängterat riff), Roots mingle (variant av Bo Diddley i slow motion eller kanske hellre ska nämna Möllers favorit C W Stoneking) … 

Kraft och tyngd men återhållsamt, inga åthävor. Och allt som spelas, varje ton och rytm, utgår från – ja, uppstår ur – låtarna och rösten. Sara Möllers röst bär hela den afro-amerikanska jazzhistorien. När jag först läste låttexterna tyckte jag att de väl var lite platta. Men inte … helt fel. I sångerskans mun fördjupas låttexterna, de blir personliga statements om vardagen och världen.