Siri Karlsson

Dela den här recensionen:

Många av ingredienserna på Horror vacui finns redan på duons tidiga skivor. Folkmusik som inte är folkmusik. Beats och elektroniskt muller som tar kommandot. Cecilia Österholms nyckelharpa och Maria Arnqvists saxofoner går in i ett gränsland, svårdefinierad musik, på ett (oftast) positivt sätt. På femte albumet – även denna gång är Jari Haapalainen producent – går Siri Karlsson ännu längre in i en musikalisk zon där det mesta är tillåtet.

Titelspåret är ett tjugo minuter långt beställningsverk som Siri Karlsson uruppförde i samband med Art’s Birthday förra året. De beskriver själva Horror vacui som en fristad där olika ljud och oljud och känslor utforskas. Jag gillar grundinställningen och kastas omedelbart in i den suggestiva inledningen, med nyckelharpa, blås och trummor, det är som en parad, med en melodislinga som suger sig fast. Däremot tycker jag att de kör fast i beats, och de technobesläktade rituella inslagen känns daterade. Mitt i det långa öppningsspåret befinner sig Siri Karlsson farligt nära en ytlig mischmasch-estetik. Sången som dyker upp några gånger är enerverande. När Maria Arnqvists sax och Mats Äleklints trombon får större spelrum och musiken vilar i melodin är jag med på båten igen.

De kortare låtarna som bitvis närmar sig dronemusik och noise, med nyckelharpan och blåset i samklang med vassa och mullrande syntar, fungerar bättre. The End och Bloodmoon till exempel, mycket bra, alltifrån Third Ear Band till Anna von Hausswolff svischar förbi som referenspunkter. Snyggt med stråken som långsamt vrider sig in i djupet. Häxdansen i The party kunde jag vara utan. Fascinerande och ojämnt på samma gång.