Songhoy Blues

Dela den här recensionen:

Det har gått tio år sedan Malibaserade Songhoy Blues slog igenom med sitt starka debutalbum Music in exile. Bandet, som bildades i Bamako efter att inbördeskriget brutit ut i norra delen av landet, drevs då av en brinnande kraft att motsätta sig den rådande politiska utvecklingen genom att förmedla sin musik till omvärlden. 

Man får säga att de lyckades. Sedan debuten har de fortsatt att leverera passionerad rock och ökenblues i hög klass och därmed positionerat sig som ett av de främsta banden inom sin genre. 

Nu, ett decennium senare, tonar de ner tempot på sin fjärde skiva Heritage. Runt fyrtio musiker från olika folkgrupper i Mali medverkar på det elvaspåriga albumet, i en hyllning till landets rika musikliv. Det är ett skickligt producerat album, där varje röst och instrument får sitt välavvägda utrymme utan att låta rörigt. I kontrast till deras tidigare elektriferat rockiga ökenblues, drar denna skiva åt ett betydligt mer utforskande och lågmält håll. 

Låten Borotery är ett av de mer tillbakalutade spåren, med milda country- och reggaeinfluenser. Dagabi och Gara genomsyras av bandets mer karaktäristiskt höga polyrytmiska energi, men även här genom ett mer intimt sound. Aliou Touré bär musiken framåt med sin starka stämma, som dessutom blottar en ny, mer sårbar sida i låten Norou, i en sångväxling med Les Amazones d’Afrique-stjärnan Rokia Koné. Ett markant skifte i bandets ton och tempo, men utan att skala av det starka budskapet.