Seun Kuti & Egypt 80

Dela den här recensionen:

Den kommer inte omedelbart, kärleken. Jag hade förberett mig på att få fötterna undansvepta, mattan ryckt och hjärtat satt i brand direkt, efter de första sekunderna.

I stället smyger de sig på, de starka känslorna. Ett försiktigt leende, ett stilla stampande med foten. Och sedan brister det. Så klart.

För naturligtvis går det inte att värja sig. Seun Kutis femte album med Egypt 80 må inleda lite trevande med 7,5 minuter långa T.O.P., men sedan är det fullt blås, fullt ställ och fullt ös. Lite oväntat är det Damian Marley på skivans andra spår, Dey, som drar igång yran. Hans patenterat raspande röst liksom river tag i orkestern och tvingar upp både den och mig i nån form av hoppa-runt-och-flina-brygga. En brygga av idel ystra skutt och okontrollerat viftande med armarna.

Och där stannar vi sedan kvar. Strax över 42 minuter av glädjetrans. Kutis lätt skeva saxofon och hans uppfordrande rop på kärlek, revolution och en snällare, finare värld ligger överst i Lenny Kravitz (jahadå) mix, men flätas lekfullt lätt ihop med de pockande, sprittande gitarrerna och det eviga, eviga gunget. Vi gungar, andas ut i den nästan Rico-doftande Love & Revolution och sedan trycker vi alla gaspedaler som går i botten till avslutande Move.

Så, vi sätter albumet på repeat, kapitulerar för hela familjen Kuti, för afrobeat och för musikens urkraft. Det är ett krav, ett behov, en order. Klara, färdiga, kör.