Lucinda Williams

Dela den här recensionen:

Lucinda Williams har alltid varit lite motvalls, sällan tvekat att framföra sin åsikt, men frågan är om hon varit så här upprörd och uppfordrande tidigare. Kanske kommer det med ålderns rätt. Har man lirat i mer än fyra decennier och intagit sin rättmätiga plats som americanans översteprästinna har man också förtjänat att göra lite som man vill. Dessutom är det ju ovanliga tider vi lever i, speciellt om man är amerikan, med en president som inte liknar någon vi sett tidigare, med en värld som verkar stå i lågor, där jämställdhet fortfarande verkar vara en ouppnåelig utopi.

Med hjälp av sitt turnéband frammanar Williams en suggestiv gammaltestamentlig undergångsstämning där hon tydligt deklarerar att det är nya mörka tider, att hon tröttnat på män i allmänhet och presidenten i synnerhet. Hon borrar sig ned på djupet, brottas med depression, försöker be djävulen vända tillbaka till helvetet för att inte ramla ännu längre ner i mörkret. Det är en samtida kommentar till en rad politiska och sociala frågor framförd med blixtrande skärpa. Men allt är inte nattsvart. Ett trotsigt hopp tränger igenom och erbjuder motståndskraft för den uthållige.

På detta sitt femtonde studioalbum har Lucinda Williams återförenats med producenten Ray Kennedy, som var delaktig i Williams genombrottsalbum Car wheels on a gravel road för tjugo år sen. Hon har återgått till de tidigare årens råa bluesbaserade ljudbild och frustar, sluddrar och sjunger med whiskeyindränkt Södernstämma samtidigt som bandet piskar på som om livet hängde på varje distad ton. Det är explosiv och befriande opolerad garagerock filtrerad genom det hypnotiska driv som bara kan växa sig riktigt starkt i ett dunkelt, fuktigt träsk i Louisiana. Det är kanske Lucinda Williams viktigaste och mest energifyllda album hittills och det är hoppfullt att 67-åringen verkar vitalare än någonsin. Vi behöver någon som för vår talan när apokalypsen närmar sig:

”Yeah man, I got a right / to talk about what I see / way too much is going wrong / it’s right in front of me / You can’t rule me”