Tineke Postma

Dela den här recensionen:

Saxofonisten och kompositören Tineke Postma är sedan millenniets början en av den nederländska jazzscenens mest omhuldade namn. Freya är hennes sjunde album (lite beroende på hur du räknar) och bevisar att lovorden inte är överdrifter.

Det här är en musiker som startade med klassisk musik och med flöjten som huvudinstrument där uppe i Heerenveen i norra Nederländerna. Som tur är växlade hon över till saxofon och hittade till slut rätt i jazzen; en musik hennes far spisade friskt under hennes uppväxt. Men en hel del av stämningarna från den klassiska musiken dröjer sig kvar, eventuellt med en viss folkmusikalisk ton.

En gång i tiden hade Tineke Postma den amerikanske jazzsaxofonisten Greg Osby som mentor, och  2014 gjorde de ett album ihop med namnen i lika stort typsnitt på omslaget. Saxofonisten Postma hade nått en ny nivå. Sedan dess har hon varit flitig och samarbetat med alla från belgiska jazzpianisten Nathalie Loriers till amerikanska jazzbasisten och sångerskan Esperanza Spalding. Ja, och så Donny McCaslin och Herbie Hancock förstås. Alla verkar vilja ha en bit av Tineke Postma.

Tineke Postma har tolkat Heitor Villa Lobos, Antonio Carlos Jobim, Thelonious Monk, Kenny Barron och Duke Ellington. Hon skriver även eget material som står sig bra vid en jämförelse. I fjol utnämndes hon till en stigande stjärna i tunga jazzmagasinet Downbeats kritikeromröstning.

Postma ser färska albumet Freya som något av en nystart. Hon är tillbaka efter en tid i mödraskapets hägn, och kliver ut på en för henne helt ny skivetikett som fullfjädrad bandledare. Musikerna hon har med sig går inte av för hackor. Trumpetaren Ralph Alessi, pianisten Kris Davis, basisten Matt Brewer och trumslagaren Dan Weiss stöttar på ett ledigt men stadigt vis Postma i hennes allt säkrare hantverk. Det skulle inte förvåna mig om den internationella publiken vaknar upp nu och visar sig redo för Tineke Postma.