Fränder

Dela den här recensionen:

2017 gav Uppsalabaserade Fränder ut sin första skiva, som innehöll Folk & Rackare-covers och tradlåtar blandade med egna kompositioner, ofta finstämt och ibland med lite mer tryck. Det var snyggt men ofta inte så vidare originellt, och det fanns bara en antydan om vad som komma skulle. För sedan dess har de tagit förbluffande stora steg.

När uppföljaren nu släpps är Fränder ett band med grunden minst lika mycket i progressiv rock och metal som i folkmusik. Det tidigare kvartettformatet har utökats när slagverk har tillkommit, spelat av ingen mindre än legendaren Björn Tollin, originalmedlem i Hedningarna och Boot. Efter en flytt till Finland på 00-talet har han varit frånvarande i svensk musikliv, men Fränder har alltså lyckats få honom att återvända. Det i sig är värt någon sorts utmärkelse.

Här finns långa, komplexa låtstrukturer, dramatiskt stora dynamiska skiftningar, och – inte minst med tanke på att alla instrument är akustiska – en häpnadsväckande stor tyngd. Det flitiga cymbalmanglandet, Gabbi Dluzewskis feta mandolariff och brodern Daniel Dluzewskis kontrabas öser hårdare än många hårdrocksband i de nu enbart egenskrivna låtarna.

Öppningsspåret Evigt regn (hur metal är inte den titeln?) kastar sig mellan svängig polska och avskalad men intensiv sång. Sedan följer den långsamma Tid att komma hem med ett obevekligt headbanging-framkallande groove, och den lyfts plötsligt ännu högre när en säckpipa kommer in.

Dessa två spår är den mäktigaste inledning av en skiva som jag hört på år och dag, och de resterande åtta håller i det närmaste lika hög nivå. I Svarta sparvens sorg är Natasja Dluzewskas röst otroligt kraftfull, liksom i de första låtarna, och även det spåret är oerhört tungt. Hon är makalöst bra som bandets huvudsakliga vokalist, och samspelet mellan hennes fiol och Säde Tatars tvärflöjter är genomgående alldeles lysande. (Efter att skivan spelades in har Dluzewska lämnat Fränder och efterträtts av Alva Granström.)

Den mer lågmälda Kom till mig övergår i den virvlande jigen Jag väntar, instrumentalen Rabatud är ljuvligt vacker och börjar väldigt stillsamt innan intensiteten skruvas upp, och Õhtu õrna som Säde Tatar sjunger på estniska är oerhört suggestiv för att senare bli ruggigt explosiv med dundrande trummor.

Passande nog har ett instrumentalt spår fått titeln Kung Björns polska, och Tollins signaturinstrument, den melodiska tamburinen, har en huvudroll i denna mycket svängiga låt. Om det är något jag ska anmärka på så är det att just tamburinen i andra spår kunde ha fått en mer framträdande plats i mixen. Nu är det ibland svårt att uppfatta att den finns där.

Men det är ändå en mindre synpunkt. Musiken är full av detaljer och det händer oerhört mycket, och Fränder har numera en helt egen stil. Redan från de första sekunderna vid den första lyssningen var jag totalt fast, och efter att ha lyssnat dussintals gånger har skivan fortfarande samma effekt på mig. Fränder II är ett fullkomligt magnifikt mästerverk!