Jason Isbell

Dela den här recensionen:

Han ställde in mötet den där varma Tennessee-eftermiddagen i april för elva år sedan. På sin lätt släpiga, nasala sydstatsdialekt bad han om ursäkt och undrade han om vi kunde göra intervjun på telefon vid ett senare tillfälle. Han skulle ut och titta på ett hus tillsammans med hustrun Amanda Shires, fiddlaren och singer-songwritern som han börjat dejta tre år tidigare och gift sig med i februari 2013. Shires som varit avgörande i hans resa mot nykterheten. Hon som kom att bli ständig hedersmedlem i hans band 400 Unit, som blev mamma till hans barn och till vilken han skrev en av 00-talets starkaste kärlekssånger Cover me up. 

Nu, tolv år senare hör jag den låten eka i den här skivans finaste sång, Gravelwood, där Isbell, ensam med sin akustiska stålsträngade Martin-gitarr sjunger: ”Now that I lived to see my melodies betray me, I’m sorry the love songs all mean different today.” 

För den som följt paret Isbell-Shires kom skilsmässan inte helt oväntat. Även om det utifrån alltid är svårt att sluta sig till hur en relation mår, så kan man hitta spår i Isbells och Shires respektive plattor med vittnesmål om stor avgörande kärlek och sorg över något som börjat gå förlorat. 

I dokumentärfilmen kring inspelningen av 2020 års platta Reunions var paret ärligt med sin kamp för att hålla samman äktenskapet. 

Så kommer nu Isbells skilsmässo-album. Elva sånger med endast akustisk gitarr och Isbells röst. Inspelad under fem dagar i Electric Lady Studios i New York i oktober 2024. 

Det är Jason Isbells starkaste platta sedan The Nashville sound. På Foxes in the snow bevisar 46-årige Jason Isbell vilken extraordinär låtskrivare han är. Det är ett övergripande ledigt bluegrass-driv i de nya sångerna. Man förstår att Isbell redan i unga år var en gitarrist med ett snabbast i stan-rykte.

Foxes in the snow samtalar över åren med genombrottsskivan Southeastern, där den nya skivans öppningslåt Bury me i form och känsla är ett vykort tillbaka till den skivans Live oak. Gravelweed är något av det bästa han skrivit på den här sidan 2020-talet. Don’t be tough är en sådan där låt på halvvolley som John Prine gjorde en hel karriär av. 

Smärtan är påtaglig i flera av sångerna även om avslutande Wind behind the rain pekar mot en ny morgon. “I want to see you smiling when you are 90, I’ll always see you like you are right now. All my wild beginnings are behind me, and I know that we can stick it out somehow.” 

Foxes in the snow är ett litet mästerverk i sig och letar sig in på listan av starka skilsmässoskivor. Den nosar på Springsteens Tunnel of love men når inte Carole Kings Tapestry eller Bob Dylans mästerverk Blood on the tracks.