Garmarna

Dela den här recensionen:

När Garmarna 2016 släppte sin första skiva på femton år var det ett album med egenskrivna, electrorockiga låtar som till stor del saknade tydliga folkmusikelement, och som faktiskt gjorde mig lite besviken – dock kanske mest på grund av mina skyhöga förväntningar. På Förbundet återvänder kvintetten i stället till de traditionella folksångerna, och även om musiken i högsta grad har elektroniska element är de akustiska instrumenten tydligt framträdande.

När första låten Ramunder släpptes för några månader sedan visade bandet att de uppfyller alla mina förhoppningar. Den inleds med sång och murrig elektronik, men snart kommer ett lysande instrumentalparti med vevlira och stråkar, och Jens Höglins trumspel är riktigt tungt och rockigt med feta pukor och cymbaler. Jag lyssnade om och om igen, dagligen i flera veckor.

Skivan ges ut av det franska, mestadels black metal-inriktade bolaget Season of Mist, och Förbundet är minst lika mörk som många av dess tidigare utgåvor. Alla sångerna har nämligen ett gemensamt texttema: döden. Här finns förvisso några ganska glättiga historier, som när hjälten Ramund dräper både en jätte och en kejsare medan han skrävlar om hur lätt det är, och Lussi lilla som slår ihjäl några angripare och sedan får gifta sig med kungen.

Andra sånger ger en helt annan bild av döden. Ur världen att gå är en fruktansvärt gripande skildring av att inte se någon annan utväg än att dö, och är lika vacker som smärtsam att höra. Den gamla balladen om brodermördaren Sven i Rosengård blir här en intensivt pulserande elektronisk låt. Två systrar är ännu en välkänd historia, där den ena systern dränker den andra för att ta hennes fästman. Här görs den i en stundtals avskalad men ändå tung version med en hel del stämsång. Dagen flyr handlar om att bli gammal och ensam, och är kanske det spår som påminner mest om Garmarnas mästerliga tidiga album, inte minst i det rockiga, instrumentala mellanspelet. Det hörs att bandet har spelat den live i många år.

Sångerna må vara traditionella men musiken bär i högsta grad Garmarnas unika signatur. Här finns oerhört komplexa och dynamiska arr som kombinerar elektroniska ljud och mängder med akustiska instrument som fioler, stråkharpa, vevlira och gitarr. De senare är ibland tydliga men andra gånger processas de elektroniskt till oigenkännlighet. Det myllrar av detaljer som det tar ett antal lyssningar att upptäcka, samtidigt som melodierna fastnar direkt. Oerhört välproducerat!

Förbundet är som en korsning av Garmarnas första mer akustiska men ändå rockiga plattor och elektroniken från de senare utgåvorna, samtidigt som den har en helt egen identitet. Helt klart deras bästa album sedan Guds spelemän från 1996. Den är tung, rockig, mörk, nyskapande, mäktig och kanske årets allra bästa skiva.