Emil de Waal

Dela den här recensionen:

De Waal kallar sin senaste duoskiva för ett soloalbum, då han själv stått för de konstnärliga besluten. Vad det betyder för musiken, eller hur det skulle ha blivit med mer input från medspelarna kan man bara gissa. Hursomhelst, på tio spår medverkar Fredrik Lundin på basflöjt och barytonsax, Rasmus Oppenhagen Krogh på elgitarr, Cecile Strange på tenorsax, Henriette Groth på preparerat piano och klarinett och Susan Alcorn på pedal steel. De Waal har komponerat sex av tio stycken och spelar trummor, slagverk och lite flöjt, hanterar elektronik och programmering och olika inspelade ljud, låter vatten porla.

Försiktigt framförd basflöjt, känslig tenorsax, milda klarinettljud, oftast stillsamt trumslammer, visp-rassel och ett slags inkluderande elektronik. Det mesta av musiken är blid, och ibland klurig. Trumsolot Logistik bryter av och tar högljutt plats och stycket Halvfirs fems, en lek med danskans (omöjliga) sifferbeteckningar, flippar friare. En stabbigt tungsvängande version av Duke Ellingtons Limbo jazz med trummor och barytonsax kan man gärna jämföra med Ellingtons och Coleman Hawkins egna lättsamt underhållande, eller varför inte med Benjamin Koppels, Palle Danielssons och Daniel Humairs mer virtuosa framförande. Tre olika.

Pröva också att lyssna på skivan utomhus när hårdvinden rister vrenskat i höstlöven – för att få den lugnande kontrasten.