Axel Mårdsjö

Dela den här recensionen:

En Göteborgsmålning i gouache av Sanna Haverinen pryder Axel Mårdsjös Ett Göteborgsporträtt. Det är en underbar målning som med sin pastelljusa färgskala och blick på staden för tankarna till göteborgskoloristerna.

Den harmonierar också suveränt fint med blåsaren Mårdsjös lekfullt lätta och eleganta kompositioner.

Axel Mårdsjö, saxofonist, klarinettist och kompositör som bland mycket annat jobbat med Bohuslän Big Band, hyllar hemstaden (eller tanken på den) med sin sextett. Den består också av Olof Wullt, gitarr, Stefan Wingefors, piano och dragspel, Arvid Jullander, bas, Adam Ross, trummor, och Rasmus Osbeck, marimba, vibra och slagverk.

Det är mycket melodiskt och ofta tillbakalutat med blicken mot ett ensamt cumulusmoln över hamninloppet, som i Harmoni eller Gamla allén, lika ledigt när man växlar upp tempo i Sol eller Vårdagjämning. Det svänger ibland hårdare, som i Ett dygn i Polen och 1600 rpm. Förutom Dina kärleksfulla ögon, efter Richard Strauss, är kompositionerna Mårdsjös.

Han skriver musik med mycket karaktär, helt samtida men med ett slags klassisk kvalitet, som hos den som varit djupt nere i jazz- och populärmusikbagen. Benny Goodman och Arne Domnérus skulle ha gillat det här. Benny Carter absolut. 

I flera låtar spelar Axel Mårdsjö och gitarristen Olof Wullt melodislingorna synkront. Det är vackert. Kanske lite överutnyttjat men fint. Wingefors piano och dragspel breddar klang- och färgpaletten. Jullander, Ross (och Osbeck) är ett kraftcentrum, aktivt och framåtmanande.

Som solist (och förstås arrangör) är Mårdsjö mer intresserad av helheten än av den egna rösten och ger med gott resultat plats för Wullt och Wingefors. Hans egen ton rund och fyllig, han spelar färgrikt, vet vad stunden behöver. Det är mycket njutbart det här.

Och omslaget till vinylutgåvan måste jag nog hänga på väggen. Mårdsjö och Haverinen vet båda en hel del om kolorit och hur den bäst hanteras.