Sara Parkman

Dela den här recensionen:

Många gånger har jag efterlyst goda nya texter inom folkmusiken. Gamla sånger om giftaslystna pigor och fulla drängar har ofta passerat bäst före-datum, och nybakade melodislingor följs inte sällan av platta texter. Duktig kompositör är sällan intressant poet. Sara Parkman är ett undantag.

Nu är hon tillbaka med ett album om olika sorters kärlek, Eros agape philia. Det vill säga begärsstyrd kärlek, oegennyttig kärlek och vänskap. De tre är inte motsatser, utan alla kan rymma erotiska element och innebära religiösa och känslomässiga utspel.

Albumet kommer som lp, så jag får väcka skivspelaren. Parkman arbetar med ovanliga bilder. ”Du var alkemi och nylonstrumpor / Vi sov sked och du var varm / och ett löfte om evigheten.”

Moa Martinsson skrev om en badande gammal kvinnas mage, en livets egen runsten. Sara Parkman sjunger i Mammakroppar: ”Nu mår man! Det är lyckan, lyckan att få va / och låta va /Mamma, när du badar är du vacker.”

Titellåten är allvarlig: ”Å på min grav ska det stå: Som hon har grinat /På min grav ska det stå: Som hon har älskat.” Genom kroppen klingar mödrar, nunnor, horor, madonnor, säger texten. Och slöjor. På omslaget ligger ett sidenörngott på brun mark med rottrådar. Ja, Sara Parkman tycks sjunga rotvältans lov, med alla tidigare dolda rötter som vävt underlaget. 

En kort text är hämtad från poeten Gunnel Vallquist: ”Bortom bilderna / innanför blinda mörkret / träffar dig ljuset.” Ode till Hildegard och Gunnel, står det. I allt på skivan, inte bara där, skimrar medeltida tonlägen, vid sidan om E4:ans brus och bilradions.

Men musiken då? Allt Sara Parkman rör vid blir opera och mässa. Det excellerade i Vesper (2019) och gäller fortfarande men nu litet lugnare. På omslaget poserar Sara vid ett fruktbarhetsaltare, i hårt snört livstycke som visar mycket hud. En inspirationens blodstråle träffar hjärtat med en splash, som kärlekspilen i Berninis skulpturgrupp Den heliga Teresas extas. Parkman skapar barock konst i vår tid, med paintball. Konstlat och känslostarkt.

Men igen, musiken då? Uttrycksfull, öm, förtvivlad, drömsk, oavbrutet gripande. Musikerna är många, man hör fiol och syntar. Markus Krunegård bidrar med sång, Hampus Norén har som i Vesper del i skapandet av både musik och texter. Den nyss prisbelönade kören Hägersten A Cappella vidgar rummet och höjer individuella kärleksbekymmer till allmängiltighet.

En liten mystifikation är sången Rosen, med text om dansens slingrande och snurrande i tretakt, men musiken går i tvåtakt. Den lockar till rörelse och binder samman dans med kaos och natur, ”Jorden, låt mig växa, Myrmark, sjunk nu uppåt”.