Petter Alatalo

Dela den här recensionen:

Petter Alatalo har en speciell röst när han sjunger. Han liksom visksjunger, nästan gnyr, fram orden på ett sätt som passar texterna likt en nött och noppig, fingerlös handske. Torkel Rasmusson eller Matti Ollikainen från Franska Trion ligger nära till (nästan stelfrusna) hands för en jämförelse.

Alatalo trakterar pianotangenterna i lika frostnupen stil. Som stöd har han tre omtalade Norrbotten-musiker, nämligen Kalle Nyman på kontrabas, Nikolai Äystö på basklarinett och Markus Larsson på trummor. Musikaliskt hör jag inslag av finsk och norrbottnisk folkmusik, jazz, kanske ett slags vuxen vaggvisa.

Musiken ligger i blodet, för den vid järnverket i Luleå bosatte Petter Alatalo är son till spelmannen, Norrlåtar-medlemmen, journalisten och radio/tv-producenten Hasse Alatalo. En man som gjorde ett pionjärarbete med radioprogrammet Musikjournalen Etno, och genom att dokumentera folkliga visor och melodier i Norrbotten och Tornedalen.

Sonen Petter Alatalo har mycket att brås på, och har via år med punk, rock, rautalanka och ett stort intresse för gammal blues och jazz till slut hittat fram till detta avskalade uttryck. Han skapar en skevt poetisk musik med starkt melankolisk och blåtonad klang på sitt debutalbum, släppt först vid en mogen ålder av 44 år. Plattan är producerad av The Soundtrack Of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm i Grammofonstudion i Göteborg, och ljudet är fenomenalt.

Vid mitt varma hjärta heter en av låtarna. Alla som diggar oförljuget framförd, grubblande och lätt sorgsen musik kan gott testa att värma sig med Dumskallarnas vind. För det här gråblå tåget är redo för avgång, om nu inte spåren fryser till igen förstås.