Ben Nicholls

Dela den här recensionen:

Ben Nicholls har på senare tid varit den person folkmusikartister i Storbritannien går till när de behöver en pålitlig ståbasist. Förutom sitt eget havsorienterade band Kings of the South Seas har han till exempel bidragit till projekten The Full English och Sea Song Session, samt anlitats av bland andra Billy Bragg, Maddy Prior och Jarvis Cocker.

Efter trettio år som bakgrundsmusiker tyckte Nicholls att det var dags att ge basen en central plats i strålkastarskenet, och kontaktade femton personer ur sin digra adressbok. Dessa är fördelade på fjorton spår, där alla utom två spelar ett eller flera instrument och de flesta sjunger (de enda som inte spelar instrument är Cara Dillon, som ackompanjeras av Sam Lakeman, och Nadine Shah).

Duets är en varierad och smaklig karamellpåse som inleds med The cuckoo, spelad på ett sätt som för tankarna till Peggy Lees Fever; huvudsakligen med bas och slagverk, och där Nadine Shah frambringar en liknande känsla av passion och fara.

De flesta sångerna är traditionella, men John Smith framför en rörande version av Richard Thompsons Down where the drunkards roll och Tim Eriksen sjunger Corydon (en sång hämtad från en bok från 1848, som Eriksen hittade på en loppmarknad) i ett omskakande arrangemang med inslag av sacred harp.

Två instrumentala spår står ut: Tibby Fowler, en stråkblues med fiol av Patsy Reid, och en glad och livlig barnkammarinterpretation av Rolling hornpipe, med Chris Vatalaro på xylofon, slagverk och elektronik.

Jon Boden är Jon Boden på Polly Vaughan; Martin Simpson sjunger Flash company och spelar flyhänt gitarr; Sam Sweeney tar över flyhäntheten på fiol, på Northern frisk, medan harmonium och bas lyfter Fay Hields beslöjade röst på Bloody gardener.

Jag har lite svårt att uppfatta att basen är det centrala instrumentet på skivan. Det är onekligen det mest frekventa och sammanhållande instrumentet,  men det är först på avslutande, instrumentala Elfen waltz som Nicholls – och ståbasen – slutligen stiger fram som solist. Men på resten av Duets visar Nicholls vilken mångsidig, uppmärksam och påhittig – kort sagt mästerlig – basist han är.