Aki Rissanen

Dela den här recensionen:

Efter tre hyllade skivor med triokompisarna Antti Lötjönen (kontrabas) och Teppo Mäkynen (trummor) kommer här en ny soloskiva från den finska jazzfantomen Aki Rissanen. Rissanen trakterar flygel, synt och så den väldigt speciella Omniwerk. Det är ett udda keyboard; en finsk experiment-hybrid framdrömd av två instrumentbyggare efter ett koncept av Leonardo da Vinci. Ljudet påminner om både violin och Bachs favoritinstrument lautenwerck (lutcembalo). Inte helt lätt att traktera, då det fordras av en Omniwerkmästare att denna lär sig hur varje tangent fungerar. Ljudet går att ändra på efter det att tangenten pressats, och möjligheterna är många.

På Divided horizon stämmer klassisk, barockdoftande musik träff med kammarjazz, Chick Corea och en modern, Glassig minimalism. Musiken som resulterar är lätt i steget, närmast eterisk, men kan också växa i styrka och bli nog så komplex. Den klassiskt skolade Aki Rissanen är briljant rent tekniskt och fångar många olika stämningar på skivan. Smaka på titlar som Cold code, Kuusikko (”Grandunge”) och My Finnish heart. Ibland är det bara akustiska klanger, ibland har Rissanen bearbetat det hela i studion. Bland annat samplade han sin lånade Omniwerk för att vidga horisonten i albumtiteln ytterligare.

Inspelningen är dock hela tiden så där kristallklar som det kan bli när det bara är en musiker och hans instrument. En sofistikerad men kommunikativ musik, även när Rissanen improviserar på den Omniwerk han så fascineras av.