Maria Schneider

Dela den här recensionen:

Vad sätter igång kreativiteten, hos ett barn till exempel? Som förr, stirra ut genom fönstret och inget ha att göra? Sitter barnet kvar en stund börjar hjärnan arbeta och verksamhetslusten och fantasin brukar komma igång. Eller som nu, alltid ha ett stort antal spel och filmer med mekanisk musik tillgängliga på paddor och mobiler? 

För kompositören, arrangören och dirigenten Maria Schneider är svaret självklart och hörs i musiken. Första låten A lost world klingar klart av bitterhet och saknad. Hennes musik finns inte på Spotify och hon är i USA en känd kritiker av internets utveckling med dominerande aktörer, handel med stora datamängder och dåliga musiker-ersättningar. 

Dubbel-cd:n Data lords med de två programmatiska delarna The digital world och Our natural world är med sina nittiosex minuter mer en symfonisk dikt än modern storbandsjazz, men med mycken välformulerad jazzig improvisation. Den bör helst avnjutas i ett sammanhang för helhetens skull, och för de både finstilta och tydliga kontrasterna.

Maria Schneider är medkompositör av en låt på David Bowies skiva Black star – Sue (or in a season of crime) – och här liksom där ljuder (och i någon mån spökar) Ben Monders gitarr. På The digital world är elgitarren central, även om den inte alltid är i centrum. Our natural world klingar som man kan ana mer pastoralt och de dominerande blåsinstrumenten saknar brökiga vibraton. 

Elva kompositioner, oftast med ett par huvudsolister som samverkar med en raffinerat orkestrerad melodisk klangbotten. Genom de mörka bakgatorna i Silicon Valley mot de ljusa ängarna i barndomens Minnesota skulle man kunna säga, men Maria Schneider är medveten om att verkligheten inte är såå enkelspårig, och alltså inte musiken heller. Den saknar varken ilska, glädje eller komplexitet.

Produktionen med ett 18 personer starkt sammansvetsat storband har tillkommit via gräsrotsfinansiering, hennes femte skiva gjord på det sättet. Fodralet är elegant och innehållsrikt, fyllt av hennes tankar om musiken, som är modern och mainstream och samtidigt tidlös, närmare Claude Debussys En fauns eftermiddag än Marion Browns frijazzklassiker Afternoon of a Georgia faun till exempel.