Ezra Collective

Dela den här recensionen:

Ezra Collective är den första jazzakten att vinna det prestigefyllda brittiska Mercury-priset. Den Londonbaserade kvintetten följer nu upp hyllade Where I’m meant to be med album nummer tre. I dess rytmiska epicentrum briserar digra doser afrobeat, highlife, latin och brittiska soulgrooves – ingredienser som varvas över en skiva med generös speltid.

Syskonen Femi och TJ Koleoso, på trummor respektive bas, säkrar det varierande svänget i rytmsektionen, medan tenorsaxofonisten James Mollison och trumpetaren Ife Ogunjobi sätter blåset på precis rätt ställen. Keyboardisten Joe Armon-Jones broderar ut med snygga klanger, elektriska och akustiska, särskilt tydligt i coola nummer som N29. Andra gånger kan det vara uteslutande stråkar i skivans kortkorta mellanspel, som i lurigt stavade låtsnutten In the dance. (Act 2). Japp, skivan är inspelad på Abbey Road.

Yazmin Laceys souliga stämma gästar den neo-soul-doftande God gave me feet for dancing, som levererar exakt det låttiteln skvallrar om – lite som en jazzigare version av Neneh Cherrys dotter Mabels hit Finders keepers. Det är en av tre låtar på skivan med vokala gästspel. Olivia Dean förgyller den tillbakalutat stötiga No one’s watching me, medan M Anifest och Moonchild Sanelly rappar över Ezras elastiska rytmer på Streets is calling.

Albumet Dance, no one’s watching är en hyllning till dansandet och sena nätter på klubbar. Den går utmärkt att dansa till sittandes eller liggandes hemma på vardagsrumssoffan, alldeles oavsett om du har nötta, trötta fötter eller ej.