Sigrid Moldestad

Dela den här recensionen:

Norska Sigrid Moldestad växte upp på gården Bø i Briem, en jordbruksbygd omgiven av höga fjäll ungefär fyra mil från havet. Ungefär lika långt är det söderut till Sognefjorden, fågelvägen. Kommuncentrum heter Sandane, men vägen till Briem byggdes inte förrän 1891. Postvägen till Trondheim var med båt på Nordfjord och sen upp längs kusten.

I Briem fanns goda sångare och musiker vid 1800-talets början, men fiolen dominerade, hardingfelan kom inte från Bergen förrän kring 1920. Moldestad fann sin mentor på Ole Bull Akademiet i Voss: John Oddvar Kandal, också från Breim. Men redan som barn spelade hon och en tjejkompis med en spelman i granngården och tog spelningar som trio med en dragspelare. Alla träffades i Briems spelmanslag.

När nu Sigrid Moldestad dokumenterat sin hembygds traditionsmusik har hon gjort det i förbluffande former, inte bara genom att ge ut en bok med cd utan också genom att ta hand om ett ödehus, huset där hon som tioåring spelade med Peder Råd (1915–1997). Det stod klart 2019 efter många kollektiva arbetstimmar av Pedershusets vänner. Musiken är delvis inspelad där och varje år kring Peders födelsedag 14 juni hålls en intensiv kulturvecka.

Korta kapitel i boken Breim presenterar traditionsbärare. Många av dem ses på porträtt från olika arkiv. Nutiden finns även med, spelmanslag på 1980-talet och mentorn John Oddvar Kandal, född 1950.

På skivan är det mest vackert och tydligt solospel, Moldestads tolkning av arvet, och när tramporgel, cittra och kontrabas kompar är det diskret. Stampet hörs precis lagom starkt. Den stränga Anders Reed (född 1848), som en gång imponerade på Edvard Grieg, hade en egen metod att lära ut konsten att trampa: han band en tråd mellan sin fot och elevens. Och han höll på sina bästa låtar, för att inte göra sina bästa elever till konkurrenter!

Sigrid Moldestad sjunger fint. Hon framför bland annat sin tonsättning av bygdepoeten Absalon Seinsaakers dikt om drömmen om att ha en fela och få spela till tröst och glädje för andra. Hennes låt Bøa-Elva berättar härligt om älven hemma, först en liten bäck på fjället och sedan med varierat brus under olika årstider.

Särskilt gripande är Fløytelåt etter Akselina Kvile (född 1754), som ska ha spelat ridande först i processionen till sitt eget bröllop i Breims kyrka. Moldestads variant av Claus Frimanns (född 1746) humoristiska hyllning eller rolldikt till en fru må man falla på knä för, särskilt raderna ”En klump ut i melgrøten ikke / i femten år minnes jeg kan”, och de finaste gåsögon kunde hon väva, ”mitt socker, min duva, min sötaste själ”. 

Elin Grytting i nämnda Sandane har som forskare och sångare ägnat sig särskilt åt diktarprästen Frimanns sångskatt och har skrivit en biografi om honom med noter och sångtexter.