Erik Steen Flamenco Fusion

Dela den här recensionen:

Erik Steens Flamenco Fusion är en institution inom nordisk flamenco, en grupp som funnits sedan 1989 och som en gång formades lite efter den förebild som Paco de Lucias sextett blev för hela flamencovärlden när sättningen med gitarr, elbas, percussion och blåsare skulle ackompanjera dansare och sångare – det var då en stor revolution i flamencons historia. Och Erik Steen var alltså tidigt ute med sin gruppering. 

Gruppen har turnerat i många omgångar runt om i Norden, men även internationellt och haft stora framgångar framför allt under 1990-talet då också de flesta av deras fem cd-skivor släpptes. Erik Steen har haft kvar gruppen, som kan sägas bestå av ett kollektiv av musiker och dansare som kan kallas in till konserter och inspelningar vid behov, även om de senare åren oftare har innehållit spelningar i mindre grupperingar för den virtuosa gitarristen Steen. 

Nu har tiden kommit för Erik Steen att sammanställa en ny skiva under gruppens namn med inspelningar från olika platser och tillfällen under perioden 2010-2022. Sammanlagt ett tjugotal personer medverkar på inspelningarna, men sedan misstänker jag att Erik Steen har suttit och lekt en hel del själv med pålägg i efterhand, till exempel i första spåret där han lagt på en rapp palmas-fras som hetsar på tempot. 

Det finns andra detaljer som också gör mig lycklig i lyssnandet, som alla sånginslag med Pepita Rodhe, som i mina öron är Nordens främsta flamencoröst i nuläget. Hennes personliga sångröst förankrar musiken starkt i flamencotraditionen. 

Alla spåren utom ett är komponerade av Erik Steen och de bär mycket av hans kreativa prägel från tidigare skivor. Man hör fortfarande fraser och vändningar som hör till den mer experimentella flamencon, men låtarna på skivan har alla häftiga, publikfriande inslag som borde göra att en bred lyssnarskara också skulle gilla skivan. 

Steens briljanta gitarr är inte lika ofta i allra främsta ledet, eller i alla fall inte framför övriga instrument. Det skapar en bredare och mer mångfacetterad ljudbild. Johan Alenius flöjt bär lika ofta melodistämman – ibland ensam, ibland tillsammans med gitarren. Även om konceptet med ESFF har övervintrat länge sedan slutet av 1980-talet så är deras flamenco inte åldersstigen. Den lever, och om den under nittiotalet flörtade mest med svensk folkmusik så rör den sig nu närmare jazzen. Och den är fortfarande spännande och oberäknelig att lyssna på.